Häl
Akillestendinit, akillestendinos eller hälseneinflammation
Diagnoskod enligt ICD 10: M76.6
Orsak: Det finns flera orsaker till dessa besvär, exempelvis:
- Överbelastning av senan.
- Upprepade småtrauma.
- Inflammation i underliggande slemsäck.
- Tryck från illasittande sko.
- Otränad individ med metabolt syndrom inklusive höjt kolesterol, där nedsatt blodcirkulation i artärer kan vara orsaken.
- Akut “inflammation” efter överansträngning eller trauma (tendinit).
- Kronisk “inflammation” vid långvarig, ensidig eller upprepad belastning (tendinos). Eventuellt finns här en bakomliggande partiell ruptur. Vid tendinos föreligger inte inflammation i senan, utan det handlar om degeneration efter mikrorupturer.
- Kan även vara entesopati som del i spondylartrit.
Man bör komma ihåg att smärtskapande nerver finns fr.a. just utanför senan och inte inne i senan.
Symtom: Smärta vid belastning av hälsenan. Svullnad, ömhet och ibland knaster i senan (även kallat krepitationer) och stelhet fr.a. morgonstelhet. Ibland finns även vilovärk.
Status: Ömmande (vid palpation) förtjockning kring själva senan/senskidan. Smärta vid stående på tå. Vid peritendinit noteras krepitationer vid rörelse.
Differentialdiagnos: Underbenstrombos, gastrocnemiusruptur, hälseneruptur, entesopati vid spondartrit.
Behandling:
- Tryckvågsbehandling eller stötvågsbehandling och om forskning gällande denna behandlingsform kan du läsa om HÄR, HÄR och HÄR
- För idrottare gäller reducerad träningsmängd och träningsbelastning om den påverkar besvärsbilden.
- Korrigering av utlösande faktorer såsom felställning av foten via lämpliga skoinlägg, ev. mjuka hälkuddar.
- Icke-steroida antiinflammatoriska och smärtstillande läkemedel (NSAID).
- Stretching av senan och anpassad styrketräning.
- Klackförhöjning om 10 -20 mm (effektiv höjdskillnad mellan häl och framfot) kan till en början hjälpa till att avlasta senan.
- Excentrisk vadmuskelträning är effektivt för icke- elitidrottare: Stå med främre delen av foten på en trappa, bänk eller motsvarande. Sänk långsamt ner kroppen (anspänning under samtidig förlängning av muskeln – “omvänd tåhävning”). Därefter hävs foten upp med hjälp av friska benet. Detta görs 3 x 15 gånger med rak knäled och lika många gånger med böjd, två gånger om dagen 7 dagar/vecka under 12 veckor. Träningen gör och får göra ont till en början. Stretching efter träning upplevs oftast lindrande. Symtomförbättring noteras oftast efter cirka 6 veckor, men träningen måste fortsätta även efter detta, d.v.s. upp till 6 månader. Hälsenebelastande fysisk aktivitet kan fortsätta under träningen. För icke- elitidrottare har nämnda träning i praktiken ersatt kirurgi.
- För elitidrottare kan kirurgiska ingrepp ibland komma i fråga.
Hälsporre, plantar fasciit, plantarfasciepati
Diagnoskod enligt ICD-10: M72.2
Bakgrund: Plantarfascian (senspegeln under foten) belastas kontinuerligt vid gång, löpning etc. Vid tyngre eller upprepad ensidig belastning kan överbelastningsskada uppstå. En sådan skada är relativt vanligt förekommande och kan ge mycket besvär. Efter långdragen tung belastning eller efter upprepade småskador kan ett benutskott bildas från främre, nedre delen av hälbenet, även kallat calcaneous. Utskottet syns vid röntgenundersökning, varför tillståndet ofta benämns hälsporre. Hälsporre ses dock ibland hos friska individer vid röntgenundersökning och saknar därför patologisk värde. Denna förändring förekommer på röntgenbilder som ett tecken på en utläkt skada. Hälsporre är ingen diagnos i sig. Ofta ställs diagnosen plantar fasciit, även om det inte är bevisat att det handlar om en inflammationssjukdom.
Orsaker: Hård belastning kombinerat med dåliga skor, hårt underlag eller frekvent löpning/hopp på just hårt underlag kan leda till överbelastning med smärta som följd. Partiell bristning i plantarfascian vid fästet i calcaneus leder till smärta under hälen. Problemet oftare hos individer med låga fotvalv (pes planus) eller höga fotvalv (pes excavatus).
Symptom
- Belastningssmärta och värk efter belastning.
- Morgonstelhet kombinerad med relativt uttalad smärta vid första stegen på morgonen. Detta symtom är ofta uttalat och kan vara mycket besvärligt.
- Mycket varierande symtomatologi från lättare obehag vid löpning till invalidiserande smärta som omöjliggör arbete och idrott.
Kliniska fynd
Klassisk anamnes samt distinkt tryckömhet vid plantarfascians infästning (oftast något mer medialt än rakt under hälen) på calcaneus alternativt diffus ömhet över plantarfascian. Utbredd ömhet är mindre vanligt.
Röntgenundersökning kan ibland göras för att utesluta stressfraktur i hälbenet. Detta är ett ganska ovanligt tillvägagångssätt. Denna undersökning visar ibland en klassisk hälsporre som är sekundär till inflammationen. Att en hälsporre påvisas bidrar dock inte till diagnosen i övrigt eller ändrar behandlingen.
Differentialdiagnoser
- Stressfraktur
- Entrapment av nerver medialt på hälen (N tibialis posterior och grenar från denna nerv. Dessa nervgrenar är ofta små, varför denna diagnos är svår att ställa).
- Apofysit, som dock ger symtom längre bak i foten som regel.
- Skada på hälkudden. Denna diagnos är svår att ställa kliniskt. Patienterna har då mer diffus smärta rakt under hälen.
Röntgen
Röntgenundersökning är inte nödvändig för att ställa diagnosen, utan den är framför allt klinisk. Ej heller behövs fördjupade undersökningar, såsom magnetkamera (MR) eller ultraljudsundersökning.
Behandlingsalternativ
- Stötvågsbehandling (rESWT) har visat sig vara väldigt effektivt mot denna typ av besvär, och kan kombineras med annan konservativ behandling. Om detta kan du bl.a. läsa HÄR, HÄR och HÄR.
- Stötdämpande skor kompletterade med avlastande inlägg.
Inläggen ska dels avlasta plantarfascians fäste, och dels korrigera höga respektive låga fotvalv, i fall då dessa förändringar föreligger.
- Alternativ träning innebär att det skadeframkallande momentet minimeras och ersätts av annan träningsform – t ex ersätts asfaltlöpning med wet-westlöpning (aqua-jogging).
Därefter successiv återgång till önskad aktivitet med inlägg och vid behov också ändrad löpteknik (undvik löpning på tå).
- Stretching efter aktivitet (korta tåböjarna) är viktigt.
Hur många drabbas?
Man räknar med att det enbart i Sverige finns cirka 300 000 personer som utsatts för en whiplashskada. Varje dag råkar ytterligare mellan 30 och 300 personer ut för en whiplashskada. Av dessa invalidiseras minst tre stycken, varav en blir sjukpensionär. Enligt Whiplashkommissionens slutrapport ifrån maj 2005, blir varje år cirka 500 whiplashskadade personer förtidspensionärer, enbart på grund av trafikolyckor i Sverige!
Symptom
Det finns en rad olika symptom associerade med whiplasholyckor. De flesta symptom uppträder inom 48 timmar efter olyckan och yttrar sig som stelhet och/eller smärta i nacken samt huvudvärk. En rad ytterligare symptom som återkommande beskrivs i tidigt skede är
smärta i axlar, armar, bröstrygg, bröstkorg, ländrygg, bäcken och ben. Därtill kommer käksmärtor, yrsel, illamående, klumpkänsla i halsen, öronsus eller tinnitus, fokuseringsproblem, dimsyn, andningspåverkan, domningar och/eller stickningar i ansikte, armar och fingrar, samt s.k. blackoutattacker. Vissa besvär yttrar sig ofta senare (ibland mer än ett halvår senare) och består bl.a. av huvudvärk, yrsel, sömnproblem, irritabilitet, koncentrationssvårigheter, onormal trötthet, depressivitet, oro, humörsvängningar, försämrad simultankapacitet, glömska, mardrömmar, annan värk, svårigheter att hitta ord, nervositet och ångest.
Bedömningen
För att kategorisera whiplashskador utgår man vid den första bedömningen oftast ifrån en klinisk indelning enligt Quebec Task Force on Whiplash-Associated Disorders. Denna indelning innebär att man tar hänsyn till i huvudsak två saker: De anatomiska aspekterna (vad som är påverkat) samt när symptomen eller de kliniska fynden först uppträdde. Bedömningen görs då genom en s.k. WAD-skala, där man graderar resultaten efter vad man finner. Efter detta gör man en uppföljning efter 2-3 veckor, samt efter 3-6 månader och jämför resultaten. Dessa ligger sedan till grund för en framtida prognos.
Kiropraktisk behandling av patienter med whiplashskador
Kiropraktorer kan med framgång behandla patienter som fått whiplashskador. Naturligtvis beror prognosen och behandlingen även i dessa fall på vad som skadats, samt hur stor skadan är. Som nämnt i bedömningen kan man schematiskt dela in skadorna i fyra huvudgrupper kallade WAD 1-4.
Grupp 1: Består av lättare skador, vilka yttrar sig som nackbesvär i form av smärta, stelhet eller ömhet. Patienten söker vanligen vård inom 24 timmar efter olyckan. Vid undersökning av dessa patienter finner man oftast inga fysikaliska fynd. Dessa är i de flesta fall mindre skador som oftast är relativt lättbehandlade för en kiropraktor och de läker inom 6 mån. Prognosen är därför god för ett fullt tillfrisknande. Det är viktigt med rehabiliterande behandling och individuell träning, för att minska risken att symptomen blir återkommande.
Grupp 2: Patienter i denna grupp söker vanligen vård inom 24 timmar efter olyckan. Dessa patienter beskriver nackbesvär med reducerad rörelsefunktion samt ömhet vid beröring av nacken. Patienten har inga skador på nervsystemet. Denna grupp har relativt god prognos vid
kiropraktisk behandling, men det kan ta 6 månader till 2 år innan läkning skett. För att minska risken att besvären återkommer är det viktigt med rehabiliterande behandling och individuell träning.
Grupp 3: Patienter i denna grupp söker vanligen vård inom någon timme efter olyckan, då de har börjat uppleva tydliga symptom. Besvären beskrivs vanligen som nackrelaterade, men patienten beskriver även känselstörningar. Ibland beskrivs även yrsel, huvudvärk, nedsatt hörsel, tinnitus, minnesförlust, käkledssmärta samt sväljsvårigheter. Dessa besvär är ofta allvarliga och kan leda till kroniska besvär. I vissa fall behövs akuta kirurgiska ingrepp. Läkningsprocessen är ofta lång. Kronisk smärta kan resultera i förtidspensionering. För att kunna fungera normalt i det dagliga livet är det viktigt med rehabiliterande behandling och individuell träning.
Grupp 4: Nackbesvär och fraktur eller dislokering (gå ur led). Dessa besvär är ibland så pass allvarliga att akuta kirurgiska ingrepp krävs. För att kunna fungera normalt i det dagliga livet efter ett eventuellt operativt ingrepp, är det viktigt med rehabiliterande behandling och individuell träning.
Man kan få lättare eller svårare kroniska problem om en whiplashskada inte bedöms och behandlas på ett korrekt sätt direkt efter en olycka. I de flesta fall behöver du komma till en kiropraktor så fort som möjligt för bedömning, även om du tycker att smärtan inte är särskilt stor. Skadan och dess följder kan vara värre än man först tror. Både lättare och svårare whiplashskador behöver behandlas på rätt sätt snarast möjligt efter olyckan. Detta är viktigt för att förebygga svåra följder.
Sammanfattningsvis om olyckan varit framme
Din kiropraktor gör en bedömning hur allvarlig just din skada är. Utifrån detta kan ni gemensamt diskutera vidare åtgärder. På HälsoCentrum har leg. Kiropraktor Börje Olsson personlig erfarenhet av hur det är att vara drabbad av whiplashskada.
Vad du själv kan göra för att slippa få en whiplashskada
Bilbältet är det allra viktigaste skyddet i bilen, därnäst kommer krockkudden. Men oavsett hur bilen är utrustad kan du själv göra en del för att öka säkerheten:
- Justera huvudstöden till rätt nivå, dvs. stödets överkant ska vara i höjd med hjässan.
- Minimera avståndet mellan bakhuvudet och huvudstödet genom att räta upp stolsryggen.
- Se till att bilbältet är ordentligt åtdraget och hålls spänt. Ju närmare halsen bältet sitter desto bättre.
- Sitt inte alltför nära ratten.
- Håll ordentligt avstånd till framförvarande bil.
- Titta ofta i backspegeln. Om du ser att du kommer att bli påkörd bakifrån, tryck huvudet mot nackstödet, spänn nack- och halsmusklerna, fixera blicken rakt fram. Kom ihåg, en vridning av huvudet i krockögonblicket kan skapa eller förvärra en nackskada!
- Tänk på att undvika lös last. I halvkombi och kombibilar med fällbara baksäten ska du skjuta bagaget mot sätesryggen. Koppla bilbältena om baksätet inte används, det hindrar sätesryggen att fällas framåt och bagaget att okontrollerat fara framåt vid krock.